Gästbloggare! Äntligen dags för min första gästbloggare. Dagens gästbloggare heter Jessica och är mamma till två fina pojkar. Jessica och jag är barndomsvänner så det känns liiite extra att läsa detta. Jag visste lite innan men inte allt detta. :( Jessicas blogg hittar ni HÄR!


...................


Hurra!! Jag är så nära "Svensson" man kan komma. Jag har två barn, en hund, en katt, en kanin och en sambo. Vi bor i radhus, han jobbar heltid medan jag är mammaledig. Jag rider när jag får tid och jag älskar att fotografera när jag inte glor på Desperate Housewives.

Visst låter det spännande?!
Nej. Troligen inte. Men för mig är det underbart, eftersom det inte var så länge sedan som jag trodde att jag inte skulle leva ALLS idag.

För fem år sedan så var mitt liv kaos. Jag var under konstant hot, jag manipulerade mina medmänniskor till att ge mig pengar. Jag gjorde bedrägerier för att få pengar. Jag beställde mynt från vad som nu heter "Mynthuset Sverige" som hade ett nominellt värde om flera tusen styck, och växlade in dem på banken mot "riktiga pengar". Jag lånade pengar av mina grannar och släktingar, mina vänner och bekanta. Jag levde på så gott som ingenting annat än enstaka måltider hos mina föräldrar eller andra, det enda jag köpte var refiller till mobilen och blöjor och välling samt våtservetter till Lucas, som då var några månader gammal.

Varför allt detta?
Jo, för att jag var under konstant hot. Jag hade lärt känna en "micke" av en slump, och när jag fått förtroende för honom så fick jag snart veta att han var hotad av folk från sitt "gamla liv", ett liv med droger och kriminalitet. Att jag drogs in i detta berodde på att jag hade så tät kontakt med honom, att jag hade fått förtroende för honom, att jag råkade på honom vid en tid då jag var ytterst sårbar och att han var expert på att manipulera folk dit han ville. Samt att han faktiskt hade insikt i kriminella kretsar, hur man lever och hur jargongen går osv. Det hade varit hans vardag i närmare 20 år, så det var inte så konstigt att han kunde övertyga mig.

På grund av honom så lever jag och mina barn nu med skyddad identitet. Inte för att jag idag är rädd för honom, men för att min jakt på pengar fick mig i kontakt med en helt utomstående person som inte tog mitt nej för ett nej, och istället sökte upp mig hemma, där han hotade mig med vapen i mitt eget kök. Som "straff" för att jag tackat nej till hans "affärsförslag" så skulle jag ge honom allt jag ägde i kontanter, vilket för mig inte var något nytt, det gjorde jag ju hela tiden. Men den här gången var den första gången som jag såg ett vapen. Jag och Lucas klarade oss undan med blotta förskräckelsen, och fick tillbringa lång tid i skyddade boenden innan vi fick flytta in i en egen lägenhet under annat namn. Han som hotat oss med vapen har fått sitt straff, men jag är rädd att han ska få en släng av hämndbegär, och därför har vi kvar de skydd vi kan.

Min kontakt med "Micke" avtog en gång för alla under 2008. Senare har jag själv sökt upp honom, och fått förklarat för mig hur det hela gått ihop. Han levde i ett missbruk, och gjorde allt för att få pengar. Han riktade in sig på ensamstående mammor och han använde sig av sina kompisar för att få mig att tro att jag var hotad från flera håll. Allt detta har jag fått bekräftat från flera oberoende källor, och idag lever han sedan ca 1,5 år nykter o drogfri i ett tolvstegsprogram. 

I sommar ska jag åka ner till hans hemstad och träffa honom, för att få min ordentliga ursäkt i form av en så kallad "Gottgörelse". Jag har pratat med "micke" och frågat vad som väntas av MIG, och han säger att det egentligen inte väntas mer än att jag vet hur jag anser att han ska kunna gottgöra mig. Min första tanke är att det går inte, det var flera års total rädsla, min tillit till medmänniskor och förtroenden som brast, för att inte tala om den ekonomiska smällen.. Jag slutade räkna när jag betalt 264 000 kr. Men jag ska försöka fundera ut hur det ska bli.

Jag lever trots allt ett bra liv idag. Det som "micke" gjort mot mig och andra berodde på en sjukdom, ett beroende. Varje nykter och drogfri dag för honom är en liten vinst. Jag är innerligt glad för hans skull om han faktiskt slipper att falla tillbaka dit där han en gång var. Jag kan förlåta honom för allt han gjort. Men jag vet inte om jag kan vara så storsint att jag låter honom gå utan att betala tillbaka det jag gett...

Jag inser det smått omöjliga i att han ska betala mig och flera andra, men samtidigt.. det ligger en moralisk aspekt i det. Den största delen av pengarna är pengar som skulle gått till Lucas och mina dagar, fikastunder med kompisar, nya fina kläder, roliga upplevelser, leksaker och annat. Så gott som inget mer än det livsnödvändiga fick han under ett par års tid.

Det känns som att den lilla chans som finns att få igen åtminstone en del av de här pengarna.. den borde jag ta, för Lucas skull. För faktum är att även om jag var den som mottog hoten och levde i skräck, så har Lucas blivit lidande. I alla fall i min värld. Han kunde fått ha en glad, lugn och snäll mamma, men han fick en mamma som var nästan ständigt irriterad (för att jag var rädd och stressad) och som aldrig gjorde mer än det ytterst nödvändiga som att mata och byta blöja på honom. Att leka fanns inte, lika lite som att gå och ta en fika. Jag blev inbunden, negativ och stressad in absurdum av hela saken, och det känns som att jag svikit honom på den fronten. Han var en glad och social liten kille, men han hade en gräslig mamma under den tiden. Det ironiska är att allt jag gjorde var att försöka skydda honom...

Behöver jag säga att jag gulligullar alldeles hejdlöst med Tim, nästan som för att kompensera vad jag inte kunde ge Lucas?! Jag måste erkänna att det är skönt att vara en Svensson. Även om det kan vara lite trist vissa dagar.. Men hellre trist än livsfarligt.


Jessica - En vanlig mamma med en ovanlig bakgrund.
Blogg: http://egomamma.blogg.se