frågestund med Geshiia!

Frågestund? Min trevliga blogg är inte speciellt stor men jag har allt en del besökare per dag har jag sett så man blir ju lite nyfiken på om ni kanske skulle vilja ha en frågestund med mig här i bloggen..? Ni får ställa vilka frågor ni vill så ska jag försöka att svara på de. :) Jag hoppas iallafall på att få någon fråga, det vore skoj. =)






Kommentera (8)

Ta livet av sig..?

Hur skulle du göra det? Om du skulle ta livet av dig, hur skulle du göra det? Ja det var alltså min psykologs fråga till mig sist vi pratade vid bokad tid. Jag blev lite paff att hon ställde den frågan till mig, fast igentligen inte konstigt alls att hon valde att ställa frågan. nåväl.. att höra frågan ställas tills sig själv kändes helt sjukt och skrämmande.

Det jobbigaste eller sjukaste kanske man ska säga..? med dessa frågor är att jag nu sitter och funderar på hur jag skulle göra det, hur jag skulle gå tillväga för att ta livet av mig. Det känns lite förvirrat och konstigt att fundera över detta, lite sjukt.

Har ni någonsin funderat på att ta livet av er? Planerat i tankarna hur ni skulle göra det? Kanske har ni försökt..? Många tankar och funderingar..


Kommentera (10)

Obehagligt!

Obehagligt! Igår vad jag med om något riktigt obehagligt, det kanske inte låter så farligt men tro mig jag fick panik. Jag satt och spelade WoW i en 10-manna grupp och vi dödar av olika såkallade bossar, jag kan min class/ras och vet hur jag ska spela den trots att jag bara har kört den nu i ungefär fyra veckor, ja inte hela fyra veckor i dygn men det var cirka fyra veckor sen jag aktiverade kontot.

Helt plötsligt under en bossfight tappar jag minnet, huxflux borta!? jag kunde inte komma ihåg hur jag spelade gubben, det stod helt still och mitt minne var borta i flera minuter, jag fick panik och ska jag vara helt ärlig så började jag gråta då jag verkligen tyckte detta var obehaglig upplevelse.

Visst jag har väldigt dåligt minne och jag har haft det ett tag, jag har även fått "blackouter" tidigare men bara på fyllan vad jag kan minnas? Detta jag var med om igår var riktigt obehagligt måste jag säga, funderar på om detta kan vara en biverkning av nya medicinen? eller kan det vara så illa att jag har fått alzhimers?

Är det någon som känner igen sig och varit med om något liknande?




Kommentera (3)

Svammel

Svammel! Jag är snart 30 år men känner mig som 16-17 år väldigt ofta, det känns som om tiden stannade där någon gång för mig.. Min kropp växer och jag blir äldre och äldre men ofta känner jag mig som den lilla flickan jag en gång var, jag försöker förtränga bort henne och istället tänka på den jag är idag men det är svårt. 

Jag är väldigt mogen av mig i åsikter om vad som är rätt och fel, jag beter mig och är en vuxen när mina barn är med för jag vet att jag inte kan bete mig hur somhelst inför mina barn. Ofta känns det som om livet står still samtidigt som det tutar på väldigt snabbt, för snabbt.

Det känns väldigt ofta som om jag är en levande död och det bästa är när man får känna saker, tänk er när det är riktigt kallt ute och man får nästan ont utav kylan eller om man har riktigt ont i hjärtat och det känns som om man ska gå sönder.. Då känner man att man lever. Svårt att förstå? Det är svårt att förklara.

Låter detta helt knäppt? Är jag galen tro? Är det någon som känner igen sig? Det är läskigt att känna såhär, låter det läskigt?


Kommentera (4)

Dagen jag dog..

Död! Visste ni att jag har varit död en gång när jag var mindre? jo det har jag faktist, inget jag minns själv eftersom jag var så pass liten men min mamma har berättat det för mig i efterhand. Vill ni höra hur jag har fått det berättat? Om inte så sluta läs här.


En kväll när jag var runt åtta månader gammal lade min mamma mig för kvällen för att sova, när jag somnat gick hon ut ur rummet för att en liten stund senare höra mig hosta. Min mamma går in till mig och ser mig stå där i spjälsängen och hosta, jag hostar och hostar. Min mamma ser att jag håller i något, det visar sig vara lite apelsinskal, hur jag fått tag i det har min mamma ingen aning om.

Min mamma försöker själv få ut skalet som jag svalt, jag har jättesvårt att andas nu. Mamma har ringt taxi och när taxin kommer åker de i ilfart in till sjukhuset. På vägen när vi är i baggetorp slutar jag att andas helt, ögonen vände sig och jag började bli blå. Taxin anropar sjukhuset som sa vad mamma skulle göra, ta av mina kläder och öppna fönstrena i taxin.
 
När vi kom in till akuten så stod personalen redan utanför, de slet tag i mig och rusade in på akuten för att försöka få liv i mig och de lyckades (uppenbarligen). Jag började krampa och de tog tempen på mig, jag hade 38 grader. Jag är osäker på hur länge jag var död men mellan Baggetorp (där jag slutade att andas) och Katrineholm sjukhus är det cirka 8-10 km, vi åkte ifrån Vingåker och mellan Vingåker och Katrineholm är det cirka 24 km.


Det lustiga i detta är ju att efter bara tre minuter utan syre till hjärnan riskerar personen hjärnskador och hjärndöd? Eller är jag helt ute och cyklar? Jag måste ha haft en jävla tur eller kan det vara så att jag kanske har skador utan att veta om det? Har ni själva varit med om något liknande eller kanske någon ni känner? Berätta gärna, vill gärna höra andras berättelser om liknande saker.



Kommentera (8)

2010 - Att bli en bättre mamma

Dags för ändring. En av de sakerna som jag skulle ändra på under år 2010 var att bli en bättre mamma till mina barn. Nu kanske ni kommer tycka att lilla jag är helt blåst, men då får ni allt tycka det för det finns nämligen orsaker till alla mina val såklart. Att jag väljer att skriva om detta öppet i min blogg är för att hjälpa mig själv att inse saker, att jag skriver detta inför alla som läser min blogg gör det mer verkligt och lättare för mig att förstå det själv.


STEG 1! Mitt första steg till att bli en bättre mamma är att låta min äldsta son få leka/umgås hemma hos andra vars föräldrar jag aldrig träffat eller föräldrar som jag faktigst har träffat. Det har hänt några få gånger att han har fått gått hem till en kompis men det är inte många gånger, därimot får han jättegärna leka ute där jag kan se honom från fönstret.

Varför jag gjort på detta sätt tidigare är för att jag inte litar på någon, det spelar ingen roll hur snälla och trevliga människor än ser ut att vara eller verkar vara så kan skenet bedra riktigt ordentligt tyvärr. Jag får många "fula" tankar om de vuxna, olika tankar som tex att den killens/tjejens föräldrar kan ju vara pedofiler, tänk om de trycker ner min Robin psykiskt eller gör illa honom fysiskt eller tänk om de dödar Robin, min älskade Robin!

Jag vet, det låter helt sjukt men jag kan inte rå för det. :( Men nu är det fasiken slut på detta, jag måste sluta tänka så för Robins skull. Varje gång jag ser min sons besvikna ansikte över att inte han får gå hem till kompisar men "alla" andra får, så får jag ont i mitt hjärta och jag har insett att detta inte är hållbart längre.

Det kommer bli riktigt otroligt jobbigt att inte kunna finnas där OM det skulle vara påväg att hända något, det kommer kännas riktigt mycket OM det skulle hända något nu efter mitt val och jag skulle nog aldrig kunna förlåta mig själv men jag måste släppa lite på vissa regler, det vet jag redan och jag ska göra det. Jag har faktigst redan börjat, idag fick han följa med en av sina nya klasskamrater hem direkt efter skolan.


Är det bara jag som får dessa dumma tankar..? Låter det lika galet som jag känner att det är? Och är det bara lilla jag som är jävligt rädd dagligen för att saker som de jag nämde skulle kunna hända?


Kommentera (6)

Fem saker som skrämmer mig

1) Mörker Jag tycker det är jobbigt när det är mörkt och har ofta känslan av att "någon" kommer att ta mig om jag går i mörker, det gäller även om jag är hemma och släcker ner för att gå upp och lägga mig. Jag riktigt känner att det är någon bakom mig som bara väntar på rätt tillfälle för att skynda fram och ta mig om jag inte skyndar mig upp i sängen.

2) Läkare Jag går aldrig själv till en läkare (om det inte är riktigt akut) utan min mamma eller min sambo måste alltid följa med eftersom jag är helt hundra på att något obehagligt eller otrevligt kommer hända annars.

3Människor ...
 
4) Telefoner Jag riktigt avskyr att telefoner ringer, mitt hjärta hoppar ofta upp i halsen av rädsla av att fel samtal ska komma. Jag avskyr att prata i telefon och låter ofta sambon sköta mina samtal.

5
Livet Tänk så jävla fort livet kan förändras, på bara några sekunder kan ditt liv vara över eller någon du älskars  liv. På några sekunder kan ditt liv bli sämre eller otroligt mycket bättre, båda alternativen är skrämmande men på olika sätt.


Har ni något speciellt som skrämmer er extra mycket?


Kommentera (3)

Den där Geshiia

Jag har funderar och funderat och nu kommit fram till att jag ska publicera min dolda kategori "Den där Geshiia", det kommer komma lite inlägg då och då när jag känner att jag vill dela med mig om mig själv, mitt förflutna och min framtid.

Allt jag skriver i denna kategori finns det orsaker till ja alltså varför jag tycker, tänker och känner på ett speciellt sätt om vissa saker. Vissa saker är fortfarande kvar i mitt undermedvetna så jag kan tycka och känna saker utan att veta varför än, andra saker som jag alltid vetat svaret på och några saker som jag kommit underfund med under tiden jag gått hos min psykolog.

Jag tänker nog faktigst dela med mig av ett dolt inlägg genast och efter det blir det sängen för mig för jag är riktigt trött. Jag passar på att säga natti nu. :)


Kommentera (0)

Trött på allt!

Jag är bara så trött på allt, allt och allt och jag vill bara spy över allt, jag har ingen lust med något och är bara trött hela tiden och ja då blir bloggen lidande med och därför uppdateras den inte så ofta nu. Förhoppningsvis är jag bara inne i en kort period av denna trötthet och hoppas på att det går över snart.

Det är ganska mycket som händer just nu både fysiskt och psykist, jag går ju hos en psykolog en gång i veckan som ni vet och ja det tar ordentligt på krafterna kan jag lova, mer än vad jag trodde det skulle göra. :(

Jag slänger in lite inlägg då och då när jag har tid, lust och ork så glöm inte bort mig. Jag finns och läser kommentarer, era bloggar då och då trots att jag själv inte uppdaterar lika ofta. :)

Kram på er..

Kommentera (1)

Jag mår illa!

Jag mår illa, mår illa på vissa folk runt omkring mig, på era sätt att vara, på era sätt att behandla andra, på eran dubbelmoral.. Jag får jätteont i magen av att se och höra.. det spelar ingen roll om jag påpekar för er, för ni bryr er inte ett skit. Ni gör aldrig fel..? Ni stör er på minsta lilla pip de säger och på sätt de gör vissa saker på.

Konstig stämning här, konstig stämning när jag träffar er.. är det för att jag säger till er? eller är det för någonting annat? Jag fattar inte, jag hänger inte alls med, har jag gjort något fel? Är det fel av mig att säga till er när ni behandlar andra "illa"? andra som inte vågar säga ifrån själva för att de vet vad som kommer hända då?

Eller är det mig det kanske är fel på? är jag för känslig? överdriver jag mina känslor när jag ser och hör er? Ser jag kanske saker på annat sätt? eller ser jag saker som igentligen inte sker..? Fast nee det sker, jag är ju inte ensam om att känna och tycka såhär.

Kommentera (0)

Orka låst blogg, här kan ni läsa lite om mig.

Jag har varit helt slut den senaste veckan, ingen ork knappt (hur nu det kan vara jobbigt att sitta vid en dator) för att sitta här vid datorn. Men såfort jag känner mig bättre och har mer ork så kommer jag kika in lite mer hos er än vad jag gör just nu.

Idag ska jag iväg på mitt första besök hos en ny "läkare" och ja det känns väldigt läskigt och jag vill verkligen inte samtidigt som jag vill detta massor. Nu blir det såhär snurrigt igen för ni förstår ingenting av vad jag skriver och detta var tänkt att ha i min låsta blogg men nee jag orkar inte ha ännu en blogg så jag kör på här i bloggen, och vem vet att skriva vissa saker öppet kanske hjälper mig ännu mer fast det känns jobbigt?

Som sagt "läkaren" är en *tadaaaa* psykolog! Nu var det sagt, jag har alltid sett mig som en stark person och starka personer behöver ingen hjälp, behöver inte be om hjälp och de klarar sig själv - ALLTID! Men usch vad det inte stämmer, Jag har gått hos en "psykolog" via AF men hos henne kan man inte gå hur länge somhelst och därför har jag fått en remiss till en annan psykolog.

Den första psykologen säger att jag har Posttraumatiskt stressyndrom (orsakas av en svår händelse) och i samband med det har jag utvecklat social fobi, jag har även jättedåligt minne pga att jag förtränger och inte vill minnas tiden som varit, jag har jättesvårt att tänka bakåt och frågar någon mig tex vilket år jag slutade skolan, vilka år jag gjorde vad i skolan så har jag jättesvårt att minnas det exakt m.m. 

Efter besöket där psykologen sa mina "symtom" så var jag tvungen att läsa på lite om Posttraumatiskt stressyndrom och OJ det är massor som jag känner igen mig med. Läskigt.. Tidigare i bloggen har jag nämnt lite tester jag gjort och alla tester hade med just detta att göra. Jag har gjort IQ test, minnestest osv.

De har en "mätare" som är mellan 1-9 och där 1 är sämst och 9 är bäst, en normal person ligger runt 4 5 6 och ja där hamnade jag med förutom på ett test där jag fick en 3:a och på ett test där jag låg på 6+ vilket är mer en 7:a. Svårt att förklara och jag minns inte vilket test som tillhörde vilken siffra. 

fotsättning följer..

Nu är det duschen som gäller..


Vid sånahär inlägg brukar det bli ganska tyst och ingen brukar vilja kommentera för att de inte riktigt vet vad de ska säga, men det är okej att undra och fråga, det som kan hända är ju bara att jag kanske inte vill svara just idag på vissa frågor och funderingar.

Kommentera (6)

Jag har gjort något av det värsta som finns.. förlåt mig..

Jag har gjort något av det värsta som finns.. jag skrev saker till en annan mamma. Visst inget fel med det.. förutom att jag var en fegis, en fegis som var anonym och skrev en massa elaka saker i en annan mammas blogg, en mamma som blivit fråntagen sin älskade son för några månader sen genom LVU. Jag vet hur dåligt hon mådde genom att läsa hennes blogg och jag visste att det var rättegång på G, men trots detta så gjorde jag som jag gjorde. Jag har nu ett tag haft väldigt dåligt samvete för det, för vad jag skrev.. herregud hon hade ju förfan blivit fråntagen sin son! och där sitter jag, en jävla fegis och skriver elaka saker anonymt.

Visst det fanns en såkallad orsak till varför jag skrev som jag gjorde, jag blev arg på grund av den orsaken och jag skrev och klickade iväg kommentarerna utan att tänka mig för innan. Gud.. jag vet själv hur elaka saker jag skrev och jag skäms verkligen för vad jag skrev, jag fattar inte hur jag kunde sjunka så lågt oavsätt orsaken till detta. Jag är ändå en vuxen människa och så som jag skrev gör man inte oavsätt sak. Gud hade någon skrivit så till mig som jag skrev till henne, fyfan vad ont det hade gjort i mitt hjärta, riktigt ont.

Somsagt jag hade väldigt dåligt samvete pågrund av detta trots att jag aldrig träffat henne irl och antagligen aldrig kommer göra det heller, och idag som alla andra dagar spanade jag lite i hennes blogg och fick läsa att hon förlorat i domstolen, gud så ont i magen jag fick, jag lämnade sidan ganska snabbt igen. Kikade in senare igen för jag kände att jag var tvungen att säga något, passade även på att lätta mitt hjärta angånde mina anonyma kommentarer. Det känns skönt att få ha talat om vad just jag gjort mot henne anonymt, visst hon hade väl antagligen aldrig kunnat säga till 100% att just jag skrivit en elak anonym kommentar, men det spelar ingen roll för jag vet och jag mår dåligt av det.

Jag antar och hoppas att hon jag menar i mitt inlägg kommer kolla in här hos mig för jag vill även visa här i min egen blogg att jag faktigst skäms och vågar stå för det sviniga jag gjort. Jag hoppas hon kan förlåta mig för vad jag skrev men gör hon inte det så förstår jag henne fullt ut..


Jag vill även visa er alla vad jag skrev till henne idag..

Jag har ingen aning om vad jag ska skriva riktigt, jag fick jätteont i magen när jag var inne förut och läste och jag lämnade sidan ganska snabbt. Jag ville säga något men visste inte riktigt vad för jag har ingen aning om hur det känns att "förlora" ett barn på detta sätt, ja inte på något annat sätt heller för den delen, jag kan bara tänka mig hur det känns.


Jag är inne nu igen och läser ännu en gång och känner att jag vill skriva något för att du ska se att jag faktigst bryr mig. Jag är så himla ledsen för din skull, det är verkligen himla tråkigt att du förlorade. :( Helt klart ska du gå vidare med detta till högsta domstolen eller som någon annan nämde gå till tidningen osv. Ge inte upp! aldrig ge upp!

Jag vill även ge dig ett tips, skriv ner/gör en dagbok där du skriver om hur, varför och när detta skedde, skriv hur du mår, känner och tycker om detta innan, nu och efter, skriv om hur du försöker leva efter att blivit av med ditt barn m.m. spara alla papper från domstolen, soc osv. Fortsätt med detta tills han kommer hem igen (för du får aldrig sluta hoppas och sluta försöka få hem honom) eller vänta (oavsätt om han kommer hem tidigare) tills han är 15-18 år och ge honom dagboken så får han läsa själv allt vid en ålder då han förstår mer.

Jag vill även berätta (och har funderat ett par dagar på att berätta men visste inte riktigt vad/hur jag skulle säga det, därav mina inlägg angånde tradera, frisören osv jag ville börja "prata" lite med dig för att förhoppningsvis sen kanske hamna på just det ämnet angånde anonyma kommentarer eller dylikt.) att jag faktigst var en av de som tog förgivet att du gjort allt som stod i domen bara för att soc "säger" det. Jag vill även berätta att jag faktigst var en av de "anonyma" (eller jag hade mina intijaler men ingen bloggadress) som skrev elaka saker, dock skrev jag i samband med socanmälan mot B, gud så arg jag var då. B är mamma till min sons halvbrors mamma och jag vill ju inte såklart att det ska gå illa för henne m. familj.

Jag tror jag + många andra drogs med i denna karusell i samband med tjafset mellan dig och B, men ju mer jag "följde" tjafset/inläggen desto mer kändes det som om jag hade/trodde fel angånde just varför din son togs ifrån dig.


Jag säger inte att du ska förlåta mig för vad jag skrev som anonym men jag hoppas på att du ändå gör det, men jag förstår om du inte förlåter mig för jag vet själv hur elaka saker jag skrev. Jag skäms verkligen för vad jag skrev, jag fattar inte hur jag kunde sjunka så lågt oavsätt om du gjort fel eller inte så är ändå jag en vuxen människa och så skriver/beter man sig inte oavsätt sak. Gud hade någon skrivit så till mig fyfan vad ont det hade gjort i mitt hjärta. Än en gång förlåt..


/Rebecca ("föredetta" alskadeliam.blogg.se, jag har ny bloggadress nu och förlåter du mig så är du såklart välkommen in (ja annars med såklart) till mig. :) nya adressen: http://geshiia.blogg.se)


Kommentera (10)

Att berätta om sig själv..

Har funderat lite på det här med att "berätta om sig själv" i bloggen, hur mycket vågar man igentligen skriva om sig själv?  Och hur personligt vågar man skriva? är det bra eller dåligt att skriva personliga saker öppet för alla? Får man igentligen ut något av det?
 
Ibland känner jag iallafall att jag skulle vilja skriva personliga saker, skriva av mig och att hela världen ska få veta och då ihopp om att jag kanske får tips och stöd eller bara ett par värmande ord. Ibland tänker jag varför ska jag skriva saker som "vissa" bara gottar sig i..?

Hur gör ni och hur känner ni angånde att "berätta"  personliga saker om er själva i bloggen..? Jag menar då tex saker man varit med om, om man mår dåligt osv.


Kommentera (1)